Nu är tävlingen avslutad!!
Men fortsätt och skriv ned era minnen här:
Vinnaren kommer att meddelas och vinsten kommer att finnas att hämtas ut på Hildingdagen se här!
Tack alla för fina, roliga härliga minnen! Jag hoppas att ni fortsätter, fast tävlingen är avslutad, och skriver ned era minnen om Hilding och skickar in dem!
Unik möjlighet att vinna Hilding Mickelssons världsberömda fotografi: LAPPUGGLAN ANFALLER
Skriv Mitt bästa minne om Hilding! längst ned på sidan!
Då jag som barnbarn vet att det finns otroligt många härliga, roliga och fantastiska minnen bevarade om Hilding Mickelsson och hans skapande, så önskas nu att ni alla tar tillfället i akt och delar med er av dessa!
Lappugglan anfaller Foto: Hilding Mickelsson
Tävlingsmomentet består av att ni beskriver ert bästa minne av Hilding Mickelsson eller av hans skapande. Hilding har under sitt aktiva liv som fotograf och föreläsare träffat och mött massor av människor i olika sammanhang och situationer runt om i Sverige, men kanske framför allt har han satt stora avtryck i sin egen hembygd Hälsingland, där han levde och verkade i hela sitt liv. Inget minne eller möte är för litet att beskriva. Om du har en fotografi till är du välkommen att skicka in den på e-post: hm@hildingmickelsson.se. Skriv namn. Alla bidrag är välkomna.
Så ta tillfället i akt och delta i chansen att vinna Hilding Mickelssons världsberömda fotografi ”Lappugglan anfaller”. Vinsten kommer att delas ut på Hildingdagen den 3 Juli, på Rengsjö hembygdsby Västerby, där flertalet av minnena kommer att läsas upp! Läs mer om Hildingdagen här:
Tävlingen går till så här:
- Du/ni skriver ner ert bästa minne av Hilding Mickelsson längst ner här på sidan! Fyll i ert namn, e-post adress och webbplats (webbplats är hildingmickelsson.se).
- Tryck SKICKA KOMMENTAR! Det ni skriver kommer först att godkännas innan det publiceras, så ni ser det inte direkt på sidan.
- Vinnaren kommer att meddelas på e-post och vinsten kommer att delas ut på Hilding-dagen den 3 Juli, där ett flertal av minnena kommer att läsas upp!
- Sista inlämningsdag 30 juni 2012.
Responses to TÄVLING: Mitt bästa minne av Hilding!
År 1998 kom ett något ovanligt julkort från Hilding o. Adéle Mickelsson, vilket vi
uppskattade mycket.
Hilding hade fotograferat våra lastbilar, som han tyckte stod ”På parad”.
Något ovanligt motiv som kontrast mot alla fantastiska natur- och djurbilder som
Hilding fotograferat.
Lena o. Ulf Andersson
ULF ANDERSSON ÅKERI SEGERSTA
-
Hej Ulf och Lena
Jag har ej sett denna bild (tror jag) men den finns säkert på Hälsinglands Museum i Hudiksvall med dom ca 150000 bilder som pappa har fotat. Det är ca 79000 bilder digitaliserade och resten av bilderna kommer att ta ca 2 år till innan alla bilder är digitala. Då kommer dessa vara sökbara på nätet, när Hälsinglands Museum har fått sitt nya datasystem
Mvh Erik
Lillebror Hedblom says:
Jag har inga som helst minnen av Hilding Mickelsson eftersom jag kom till Hälsingland först efter hans död. Men hans bilder har förtrollat mej i långa tider.
Det finns en omedelbar och odelad glädje i hans bildmaterial så långt jag förstår. Det är gripande bilder, roande bilder och bilder som stämmer till eftertanke. Men som sagt jag kom för sent.
Svara
-
Synd att du inte fick möjlighet att träffa min far, som var en underbar pappa. Han såg och komponerade bilden innan han tog upp kameran och tryckte av.
Som barnbarn har jag givetvis många fina minnen av farfar. Jag och min lillebror har tillbringat åtskilliga dagar med farmor och farfar i Rengsjö. Farfar har lärt mig mycket. Mycket av de djur och naturfokus som präglade tillvaron önskade han nog att vi skulle ha tagit till oss i större omfattning än vad vi faktiskt gjorde. Något som fastnade lite bättre var de snickerikunskaper som inhämtades i samband med åtskilliga ”kojbyggen” med farfars support. I dagens samhälle med mycket inredningsfokus ”a la äntligen hemma” har jag farfar att tacka för många av ”Martin Timell-takterna” i form av kunskaper i den högre skolan som kommer väl till pass när det är dags att renovera hemma.
Det minne jag vill dela med mig av här är dock ett helt annat. Jag arbetar idag som revisor, ett yrekesval som jag tror att farfar inte är alltför imponerand av i sin himmel. När jag som en del av detta karriärval pluggade ekonomi i Uppsala kom farfar en gång förbi för att besöka min minimala studentlägenhet. Som alltid var han på ett strålande humör. Den aktuella terminen pluggade jag kredit och obeståndsrätt på institutionen för Handelsrätt. För att minimera farfars besvikelse på frågan om vad jag pluggade för tillfället försökte jag avdramatisera svaret genom att kort och koncist svara:
- Juridik
Farfar betraktade mig med sorgsen uppsyn och utbrast sedan:
- Om det åtminstone vore – djur i diket!
Sådan var min farfar. Jag önskar att jag bara ärvt lite mer av hans enastående retoriska förmåga – han var fantastisk!
/Barnbarnet Petter
Hej Petter!
Ja, den var bra! Visst var han fantastisk, våran farfar, men nog tror jag att han är stolt över dig där uppe i himelen, ”trots” ditt yrkesval.
Kram från kusin Anna
”Då jag följde med Hilding till Skogberget för ringmärkning av pärluggleungar”
När vi kom ner till åbrinken nedanför gården så berättade Hilding att han fick se djupa hjulspår på båda sidor om ån. För att få bra effekt på en bild så bar han flera hinkar vatten och tömde vattnet i hjulspåren på båda sidor så att vattnet rann ner mot bäcken. Därefter kunde han ta en bild på de silverfärgade spåren som framträdde fint i solljuset. Det är lite av vad Hilding kunde se och upptäcka effekten av. Att med hjälp av vatten, ljus och vind och ett gediget arbete framkalla naturlig effekt på bra bilder, det syns ofta på bilderna som Hilding tagit. Bilden på hjulspåren blev en höjdare. Jag skulle vilja tacka Hilding än en gång för denna eftermiddag att jag fick uppleva Hildings förmåga att se möjligheten att framkalla effekter på ett sätt som inte en annan kan tänka sig.
Att med små medel uträtta stora verk!!!
Ja, tänk vilken tid, energi och engagemang han la ned i att få till den rätta känslan i bilden. Jag har hört att han kunde förbereda i timtal innan han ens tryckte på avtryckaren för första gången, men så blev det bra fotografier också!
MVH Anna
Jag har många fina minnen av och tillsammans med Hilding. För mej var han en stor idol och jag kommer ihåg att jag brukade leta fågelbon
åt honom och när han fotat där fick jag en bild som belöning.
När jag som tonåring fick följa till orrkojan och fick uppleva spelet för första gången var ett oförglomligt minne.
Han har varit en inspirationskälla för mej och man fick alltid uppmuntrande ord av honom.
En vår sa han att han haft knipor i holken under många år men alltid missat när de kläcktes och hoppade ut. Det ska vi fixa sa jag och satte en mikrofon hängande över holken och en förstärkare i köket och i sovrummet. Det låter som timmerstockar sa Hilding när knipan vände på äggen.
Så en dag ringde han på morron och sa att nu är det dags. Jag satte mej i bilen och for dit på en gång och tillsammans kunde vi se och filma hela skådespelet då alla ungarna hoppade ut, till synes helt orädda.
Hilding tyckte att det var helt fantastiskt att få uppleva detta.
Ett annat starkt minne var på våren innan han gick bort,då frågade han om att följa på tjäderspel. han hade ju lite svårt att gå men det var inga proberm att ta sig till kojan och det var ett vackert spel den natten.Nästa dag hade han ett uppdrag på kvällen man han var så sugen att följa en natt till så han for hem 10 mil och avbokade, kom tillbaka 10 mil på kvällen och var med ytterligare en natt. Han var så glad att han orkade med och fick se detta skådespel.
Hilding var alltid positiv mot mej när jag ville dokumentera honom och mycket av hans verk, foton och målningar t ex men han var ju så blygsam och tyckte inte att det var något att filma.
Jag är mycket glad att jag fick samarbeta med honom på detta härliga sätt som det blev.Jag är mycket tacksam till Hilding att jag genom honom fick mitt intresse för natur och fotografering
Hej Berndt!
Jag kommer i håg när jag som barnbarn kom för och hälsa på och då jag undrade vad det var för konstiga ljud som kom ifrån högtalarna i köket, visade en mycket ivrig farfar mig att ljudet kom ifrån knipboet utanför fönstret. Han berättade om hur du hade hjälp honom att rigga mikrofoner och dragit sladdar. Ja det var riktigt spännande.
Och tänk vilken tur att du ägnade så mycket tid med farfar och dokumenterade och filmade honom, så att vi än idag kan njuta av hans kuttrande härliga kommentarer och finurliga leende! Jätte tack!
Berndt har fler filmer om Hilding och hans skapande och han kommer att visa en nyredigerad film nu på Hildingdagen. Se även filmsnuttar av Berndt Perssons Hildingfilmer (låg upplösning, kommer bättre innom kort REDs anmärkning)
MVH Anna
Hej Anna, här kommer ett av de minnen som jag har från tiden jag var hos Hilding och började arbetet med att katalogisera hans bilder.
Det var en gnistrande fin vintermorgon när jag svänger in med bilen på gården i Glössbo. Hilding står fullt koncentrarad med Hasselbladaren på stativet, ”tyget” över huvudet, ursäktar sig med att han bara måste ta några ytterligare foton till samlingen. Det var så vackra frostrosor på fönsterrutorna.
När jag sedan kommer tillbaka dagen efter så konstaterar Hilding besviket att nu är det nog dags för gubben att sluta….jag hade ingen film i kameran igår….
Med vänlig hälsning
Marita Östberg, Alfta
Men vilket härligt minne, tack Marita! Och du ska även ha ett stort tack för allt arbete du la ned på att hjälpa Hilding med att börja katalogisera och dokumentera hans enorma fotoskatt. Vad jag minns så kunde Hilding berätta så mycket om ett enda fotografi att ni ibland fyllde en hel A4 med anteckningar!! //Anna
Mina minnen av Hilding började tidigt, 1938 tror jag är det första jag minns av honom, när han fotograferade mig då jag kört omkull på sparken nedanför gammel byggnaden i Ollas. Då var jag bara ca 3,5 år.
Efter det följde många härliga foton av oss ungar i byn Östra Höle. Hilding var överallt med sin kamera.
Senare under Hildings långa liv; han var alltid så hjärtlig och snäll när vi träffades.
Många gånger brukade han fråga, ”hur är det med mor Anna”?
Orsaken till det var att han mer eller mindre betraktade min mor som sin stora syster Anna. Det var bara sex år dem emellan. (Admins anmärkning: se Rolands foto album här )
Hilding var helt fantastisk på att hålla koll på födelsedagar. Oavsett väder och vind dök han upp på mina, och andras ”jämna födelsedagar”.
T.ex 20 april 1985, jag fyllde år, var det så dåligt väder, blötsnöstorm så knappt en katt gick ut, men nog dök Hilding upp. Om än lite sent under dagen.
Vid sådana tillfällen hördes alltid hans röst, klar och lite smått bestämd.
Alla minnen från frisksportarstugan vid Skidtjärn, träffar över helger, Adele och Hilding arrangörer för det mesta, jag cyklade från Sandarne och tältade dår i skogen.
Oförglömliga minnen av alla lekar, säcklöpning, äggskedsvandring, kuddkrig m.m.
Hilding var väl också ledande i byggandet av kanoter vid Skidtjärstugan.
Hans oerhörda förmåga att plocka bär, minns en gång när han landade med sin egen byggda kanadensare, vid Nygårds/Ollas landet, och med flera fulla bärkunsar.
Under en enda dag på norrsidan av Hölesjön hade han rafsat ihop allt detta!?
I och med det slutar jag för tillfället med vad jag minns om Hilding!
Tack Roland för alla fina minnen! och tack för alla fotografier du har skickat in till oss! Titta gärna på inläggen med fotografier ur Rolands foto album, som ni finner här på sidan Rolands Laurins fotoalbum1 och Rolands Laurins fotoalbum2
Där kan ni se Hilding Mickelsson som barn och tonåring, hans familj, släkt och vänner!
//Anna
Det var i början av 60-talet då jag hjälpte Hilding och kapade ved. Då frågade Hilding om jag var intresserad att följa han på Skogberget och ringmärka pärlugglor. När vi kom till gammeltallen med boet klättrade Hilding upp och lade ner något i en väska och klättrade ner igen. När han kom ner tog han upp fem pärluggleungar och placerade dem på min underarm. Sedan tog han och ringmärkte dem undan för undan. Det var en härlig syn när dessa små dunklädda ungar satt på armen och tittade på mig. Efter märkningen lade Hilding ner ungarna och klättrade upp till boet och lade tillbaka dem. Sedan gick vi till östra delen av Skogberget till ett fiskgjusebo för att se om de hade fått ungar, men de låg och ruvade. Detta var mitt första besök vid ett fiskgjusebo, en fantastisk upplevelse att se detta bo högt uppe på denna höga gammeltall. Sedan gick vi hem igen. Denna eftermiddag var ett minne som jag inte glömmer, att tillsammans med Hilding få uppleva dessa underbara fåglar i sitt naturliga leverne. //Einar Evertsson, Västra Höle, Rengsjö.
Hej Einar!
ja han hade verkligen en förkärlek för ugglor. Tänk så många skadade ugglor han har skyddat under sina vingar! Jag kommer ihåg själv, hur fascinerad jag var, då jag som barn fick vara med och mata ugglorna med döda råttor och köttfärsbollar,(som var uppblandat med dun). Ja, vilket härligt minne!! Tack!
Mvh Anna
Jag minns Hilding alltid på gång så att säga, han skulle mata någon fågel han tagit hand om eller följa kniphonan och ungarna ner till ”åa” och givetvis fota dem, rensade ogräs som han gick in för ordentligt, noggrann som vanligt. Det var något som skulle förbättras här eller där, han skrev dagbok, klippte ur intressanta artiklar, skrev vykort i mängder, skrev olika artiklar, läste manus, hade tid med folk, hade alltid något vänligt att säga. Det finns mycket, mycket mer att minnas av Hilding som var en aktiv intresserad människa av allt som fanns runt omkring honom och då främst i Hälsingland. Han fick upp ögonen på många av vilket underbart landskap vi har och av alla oväderliga skatter som finns här. Han var verkligen en Hälsinglands apostel.
Hälsinglands apostel, ja man kan inte annat hålla med! Med sina fantastiska fotografier och sitt härliga sätt, berättade han gärna om sin hembygd och sitt älskade Hälsingland på sina föreläsningar han höll runt om i Sverige.
//Anna
Jag minns Hilding alltid hålla i något, var det inte i kameran så var det i pennan,
målarpenseln, eller något av alla negativ eller bilder som han satt och studerade och plockade ihop i bildsviter till olika föreläsningar etc och alltid djupt engagerad men ändå visade intresse för den han pratade med och hade alltid ett leende och finurliga kommentarer till det som sades.
Jag tror att Hilding kanske hade förkärlek för svart och vitt.
Hunden Tanja var svartvit, katten Kirre också svartvit och de flesta fåglar som han härmade var svartvita och sedan så fotade han i svartvitt.
Fast själv var han en färgstark person.
En av Hildings favorithistorier som han hade var, att när hans barnbarn Anna och Kristina gick bakom några tanter och Hilding gick före så hörde de tanterna säga titta där går Hilding han har hållit på med så mycket ugglor så han ser ut som en själv. Hilding som hade humor tyckte att det var roligt och brukade berätta den ibland när han hade föreläsningar så det är säkert någon av er som läser det här som hört den.
Ja, den kommer jag ihåg!! och visst påminde han om en uggla
! //Barnbarnet Anna
Postat den 2012/05/23 kl. 08:50
Mitt bästa minne av Hilding.
Son son har jag väldigt många ”bästaminnen” av Hilding. Tar ett som dök upp knappt innan jag hunnit tänka till.
Hilding var en man med stort tålamod. Han kunde vänta i timtal för att ta den bild han redan hade klar i huvudet. Det kunde vara en landskapsbild likaväl som en bild på någon uggla. Han väntade på det rätta ljuset likaväl som någon annan parameter innan han tryckte på knappen.
Dels för att han i sitt huvud redan visste hur bilden borde bli, dels för att film i 6×6-format var väldigt dyr. Och pengar hade han aldrig gott om.
Han visade också väldigt stort tålamod mot människor han mötte. Och vad jag vet lyckades aldrig någon eller något att få honom ur fattningen.
Här kommer ett sådant minne som dök upp i mitt huvud:
På den tiden var jag Rotarymedlem i en av Gävles fem klubbar. Många kände förstås till vem som var min pappa. Någon föreslog att jag skulle locka honom som föreläsare vid ett av våra lunchmöten. Det gällde bara att passa på när pappa ändå hade vägarna Gävle förbi.
När jag frågade sa han förstås, javisst kan jag komma till Rotary. Någon av mina Rotarykamrater föreslog efter det positiva beskedet ett kvällsmöte med pappa som huvudperson där alla rotarianer i Gävle skulle bjudas in.
Sagt och gjort. Dag spikades och lokalen blev Lantmäteriets ”biosalong”. Pappa kom hem till Forsby i god tid och vi for tillsammans till Lantmäteriet när mötestiden närmade sig. Vi klevlitet konfunderade in i lokalen vid pass 18.40. Pappa skulle j börja prata och visa bilder klockan 19. Trodde jag, vi.
I lokalen satt över 100 personer väntande. Någon av mina Rotarykamrater sa att det inte gjorde så mycket men att vi var sena. Föreställningen skulle ha börjat 18.30. Pinsamt, tyckte jag. Hilding förlorade däremot inte fattningen.
När han insåg faktum tittade han leende ut över församlingen. Efter några sekunder kom hans kommentar:
”Men så bra, då hinner ni ju bekanta er med varandra litet bättre innan jag är klar att börja visa bilderna”.
Ja, det är precis så jag minns farfar! Alltid med en härlig kommentar som fick alla att skratta och må bra!