Världens bästa pappa

Världens bästa pappa  av Olle Hildingson

Från Hälsingerunor 2002
 

Vi söner minns pappa Hilding som en oerhört sympatisk person. Och vem gör väl inte det! Han hade alltid tid för oss, oavsett hur ont om tid han egentligen hade. Det gällde inte bara mig och Erik och våra familjer. Alla som fick förmånen att lära känna Hilding vet att han alltid hade ett vänligt ord till alla han mötte. Han gav alla av sin tid och delade mer än gärna med sig allt sitt kunnande och sin klokhet. Alldeles för mycket ibland. Det tyckte i alla fall vi söner när vi var pojkar och inte alls tiondelen så tålmodiga som han var. Det blev vi heller inte i vuxen ålder. Jag själv, men delvis också Erik, fick ärva mer av mammas betydligt större krav på snabba ryck.

Hilding och Adèle var väldigt olika men kompletterade varandra på ett nära nog perfekt sätt. Mamma fanns alltid i bakgrunden och bangade aldrig för några arbetsuppgifter. Hon stod för marktjänsten och skämde verkligen bort pappa. Han kunde så där i förbigående bjuda hem en, två och inte så sällan en hel hop människor på ”en bit mat”. Att han inte hunnit med något samråd med mamma och inte hade någon aning om vad skafferiet innehöll bekymrade inte honom. Han visste förstås att hon alltid fixade allt till det bästa. Om det var så att trolla fram mat till tio personer bara så där. Utan Adèles insatser i bakgrunden hade Hilding aldrig blivit den han var.
 

Mamma höll ordning på det mesta och tvingade också pappa att ta lite betalt för sina bilder, sina skriverier eller vad det nu var han ställde upp med. Var det något pappa Hilding var usel på var det att sätta värde, eller snarare ett pris, på alla de uppdrag och tjänster han utförde åt museer, kulturförvaltningar, tidningar, bokförlag, myndigheter, företagare eller vem det nu var som behövde pappas profession. Men så blev han aldrig rik. Jo, men inte på pengar. Vi pojkar behövde aldrig svälta men det var knapert många gånger. Det har vi förstått, om inte förr så som vuxna. Självhushållet på det lilla torp som morfar drev var väldigt viktigt för hela familjen. Utan morfars kor och grisar, odlingarna på tomten och bären i skogen, hade det varit säkert blivit kris många gånger. Jag minns när mamma och pappa plockade daggmaskar som tokiga och sålde. När jag blev litet större insåg jag att det var för att de var helt utan pengar. Om det var två eller fem öre per daggmask de fick minns jag inte. Det blev i alla fall några kronor i fickan. Pappa var aldrig bitter men när han vid några tillfällen berättade att han fått höra att han var den ”som aldrig gjort ett ärligt handtag i hela sitt liv” var han väl inte speciellt lycklig. Och det var förstås inte sant.

Han jobbade stenhårt i skogen under fruktansvärt kalla krigsvintrar. Och så var han trädgårdskonsulent åt hushållningssällskapet under tio års tid. Han for omkring på sin lättviktare i hela Hälsingland och lärde oss skolungar, jag även vi barn som gick i Österböle skola, att sköta odlingarna av morötter, rödbetor och andra grönsaker vid skolan på bästa sätt. Det var ett jobb på halvtid, synnerligen uselt avlönat. I jobbet ingick också att utrota giftiga berberisbuskar. Därför fanns det under våra uppväxtår stora burkar med klorex i garaget i den nu rivna ladan på Sunnanåker. Inte allt pulver gick åt att ta död på giftiga buskar. Vi pojkar lärde oss snart att man kunde fixa väldiga bomber genom att blanda giftet med strösocker. Det fanns gott om material till bomberna i ladan eftersom morfar var en riktig tusenkonstnär som samlade och sparde på prylar av allehanda slag. Däribland massor med avkapade bitar till vattenledningar. Vi fyllde det vi ansåg var lämpliga rör med blandningen, skruvade igen med muffar, lade en krutblandning på marken och drog en smal sträng pulver som stubin. Sen tände vi på och sprang. Jag lovar, det small oerhört! Att vi pojkar inte sprängde oss själva är säkert mer tur än skicklighet. Åtminstone en gång var det väldigt nära! Om jag inte minns helt fel lyckades vi hålla våra sprängorgier hemliga för våra föräldrar.

Hilding och Adèle fick ett långt och lyckligt liv tillsammans. Ett av mitt och Eriks stoltaste ögonblick var när pappa promoverades till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Samma dag firade pappa och mamma 50-årig bröllopsdag! Helt fantastiskt. De fick ytterligare några år tillsammans. Det var ett enormt slag för pappa när mamma dog i hans armar i köket hemma i Sunnanåker. Med hjälp av många goda krafter fick han vardagen att fungera även utan mamma ännu några år. Nu vilar de tillsammans i familjegraven i Rengsjö. Ibland tror jag att de sitter någonstans uppe bland molnen och kikar ner på oss söner och våra familjer. Jag började med att minnas pappas godmodighet.

En enda gång blev pappa riktigt ond på oss pojkar när vi växte upp. Så ond att han inte nöjde sig med förmaningar. Den sommaren, och kanske flera somrar, var vi riktiga satungar. Erik, jag och Börje, sommarpojken från Sundbyberg som blev som en tredje son i familjen, var uppe på byn. Och vi gjorde något riktigt dumt. En bybo ringde hem till fågelskådaren och berättade att hans söner kastade stenar på svalbon under ett ladutak! Det var inte jag som började. Det var faktiskt sommarbarnet. Jag är inte ens säker på att jag kastade en enda sten. Men som äldste son var det jag som fick smäll på stjärten. Erik och Börje klarade sig. Bestraffningen blev ändå vad jag minns en nyttig läxa för alla tre. Det år jag fyllde tre, 1947, var mamma och pappa värdfolk vid Walles fjällstuga i Härjedalen. Numera är det ett stort konferenshotell med rejäl bilväg fram till entrén. Då en liten stuga utan väg långt uppe på fjällsluttningen. Det var i huvudsak pappa som skidade med alla förnödenheter i en pulka efter sig från byn nere i dalen. Jag blev en baddare på att åka skidor. 5 maj var vi hemma i Glösbo igen. Där fanns inte ett snökorn kvar. Jag var otröstlig. Plötsligt var jag försvunnen. Jag tror det var morfar som upptäckte mig ända uppe vid stora vägen i byn. Jag hade åkt skidor dit på gräset! De fick efter den turen heta grässkidorna… Erik och jag tillbringade bra många somrar bak i Morrisen på snart sagt alla vägar i Hälsingland. Det var pappas första bil, en glänsande svart Oxford av 1951 års modell med blodröd skinnklädsel. Hur han, som var så litet intresserad av materiella ting, kunde köpa en så pass häftig bil har jag aldrig förstått. Det fanns ju mindre och billigare Minor. Och inte har vi begripit heller hur han klarade finansieringen. Första gången bilen kördes i mörker blev det dramatik. Erik och jag satt bak. Familjen hade besökt karamellfabrikören i Hå. Vi pojkar började klaga att det luktade rök. Mamma och pappa hävdade bestämt att vi inbillade oss. Till sist vände sig mamma och började sniffa. Då insåg hon att vi hade alldeles rätt. Det brann för fullt i bagagerummet! Ledningar till bakljuset var felkopplade så det blev kortslutning när pappa tände ljuset! Elsystemet var Lucas, ”han som uppfann mörkret” brukar det heta.

Vi pojkar fick ofta vara med på sommarlovet när pappa och fotokompisen Martin Holm for runt och tog bilder till första bokverket om Hälsingland. Oftast sov vi över i någon hölada. Jag kan fortfarande blunda, känna den härliga doften av torrt hö och minnas hur mjukt och skönt det var att somna in i sovsäcken tätt intill varandra. Jag minnes också många nätter i orrkojan på Degelmyren och hur man vaknade till underliga ljud från bråkande orrtuppar. Då satt pappa oftast sedan länge på pass med kameran i någon av de många fotogluggarna. Vi var halvvuxna när pappa fick för sig att vi skulle inmuta Stor-Bollnäs på skidor. Nyåret 1959 slogs landskommunen och staden ihop och fick en gräns på femton mil. Erik och jag var förstås med på noterna. I mellandagarna bestämde vi oss för en provtur mellan gränsstenen på vägen mot Alfta i Söräng och gränsen nära Flästa på vägen mellan Växbo och Arbrå. Det var en riktig snövinter. Vi startade en bit in på förmiddan. När det mörknade hade vi en bra bit kvar till målet och hamnade i riktigt ruggig terräng med massor av sly. Pappa berättade efteråt att han tänkt något i stil med ”vad skönt, nu får pojkarna nog. Vi nöjer oss med den här dagen.” Då ropar Erik någonstans ur mörkret ”Pappa i morgon måste vi starta tidigare”. Så blev det. Efter tio dagars idogt slit hade vi skidat alla de femton milen. Jag ska inte glömma vår fyrbente kompis Nicko, Albert Vikstens hund som vi ofta hade när han var ute i världen på resor. Nicko fixade alla milen trots att man ofta bara såg hans nos sticka upp ur den djupa lössnön.

En episod som etsat sig fast i minnet var bilden pappa tog på oss grabbar på toppen av Lustigknopp. Där möts landskapsgränser. Det var nästan mörkt och han hade ingen blixt med i ryggsäcken. Pappa hade förstås en lösning på ljusproblemet. Han gillrade upp kameran med hjälp av sina stavar och någon gren, satte slutaren på boll och tände ficklampa. Vi stödde oss på stavarna och hade stränga order att vara blickstilla. Han ”målade oss” med svepande lamprörelser i kanske tio sekunder. Det blev en kanonbild – som så många andra gånger. Erik och jag har fortfarande varsin Bollnäskarta på plywoodskiva inramad med lädersnören. Kartorna fick vi på friskportargården i Dönje på nyårsaftonen. Då hade vi fortfarande flera etapper kvar. Men vi gjorde det! Och Ljusnans läsare kunde efter hand njuta av ett flertal bildsidor till ett, som alltid, alldeles för blygsamt honorar till upphovsmannen.
 

Många av våra lyckliga somrar tillbringade vi dagar och veckor i Albert Vikstens författartorp vid Ängratörn. Albert var en hedersman som gillade pappa skarpt. För nu inte att inte tala om hur han uppskattade mamma. Och oss killar ägnade han mycket tid. Tänk när han skickade ut oss i ekan för att fiska gädda med grova bambuspön och levande agn på de stora krokarna. Vi drog upp gäddor så det stod härliga till Några var riktigt stora. Åtminstone är det så jag minns fiskafänget. Vilken lycka! En gång blev dock den gode Albert riktigt putt på oss grabbar. Pappa skulle ta fler bilder till den kommande boken Mitt Paradis. Vi grabbar ville som vanligt ut på sjön och fiska. Albert sa att det inte var någon idé eftersom det blåst nordan i flera dagar. Vi brydde oss inte utan rodde ut i alla fall. Och fick bra med fisk! Det uppskattade han inte alls. Om jag inte minns helt fel log pappa i mjugg den gången.

Ingen av oss pojkar har samma förmåga som pappa att ta till sig naturen, djuren och fåglarna och avbilda skönheten vi har omkring oss, ofta utan att vi tänker på det. Ändå har vi som vuxna fotograferat en hel del. Erik som entusiast i Alfta fotoklubb. Jag själv mer yrkesmässigt eftersom jag valde journalistbanan. Jag var tolv tror jag när jag fick mina första bilder och notiser publicerade i Ljusnan. Fem kronor bilden och tio öre raden blev en del pengar. Redan då lärde jag mig skriva långt. Som sextonåring ville jag inte plugga längre trots mammas och pappas vädjanden. Jag fick volontärjobb i Bollnäs och en moped som tjänstefordon. Genom pappas försorg fick jag göra lumpen som arméfotograf i Skåne. Nästan ett års utbildning i det militära som jag haft glädje av hela mitt civila liv. Pappa kände översten på F15 efter att ha blivit hånkad som misstänkt spion av militärpolisen. Det var när pappa och Martin Holm låg i ett dike utanför flottiljens taggtrådsstängsel och fotograferade startande och landande flygande tunnor till boken om Hälsingland. Pappa gillade egentligen inte militärer, eller snarare det militära, men blev ändå god vän med flera höjdare inom försvaret. Han hade dåvarande flygvapenchefen Axel Ljungdahl med sig en natt i orrkojan. Efter detta döpte pappa plåtburken som vi gjorde våra behov i till generalspottan.

Sådan var han pappa Hilding. Vi hjälpte ofta pappa när han gjorde riktigt stora förstoringar, sådana som inte gick att framkalla i en vanlig plastskål. Erik mer än jag. Vi klistrade upp meterhöga fotopapper från tiometersrullar på en vägg. Det blev många provexponeringar med provremsor innan en bild gjordes i fullt format. Tänk vad vi slet innan pappa blev nöjd. Vi rullade ibland tre meter långa papper fram och tillbaka i specialbehållare med framkallning och fix. Undrar har många tiotals för att inte säga hundratals kvadratmeter fotopapper med allt från pappas lappugglebild till ståtliga hälsingegårdar vi sköljt rena från fix i Hölesjöns vatten just vid sjöns utlopp! Tusen och åter tusen minnen kommer att finnas kvar av pappa Hilding hos oss söner så länge vi har våra minnen kvar. Och nästan alla är ljusa. Vi hade faktiskt världens bästa pappa!