Föreläsning i Rengsjö 3 juli 2013, Hildingdagen
På årets Hildingdag fick vi ta del av en annan, kanske en lite mindre känd sida av Hilding Mickelsson då vi bjöd in Anders Delin, Sandviken, medlem i bland annat Naturskyddsföreningen, att föreläsa om Hilding som förtida miljökämpe. Här kan ni ta del av Anders Delins mycket intressanta och tänkvärda föreläsning. Se även artikel
Föreläsning i Rengsjö 3 juli 2013, Hildingdagen Av Anders Delin
Hilding är ju mest känd för sin dokumentation av natur och kultur i Hälsingland. Som fotograf är han mästerlig. Jag jobbade med natur- och miljövård och visste att Hilding hade varit aktiv även på den fronten. Den 7 april 1999 hade han tid att berätta. Jag hade med mig bandspelare och skrev sedan ut intervjun. Det är ur den som jag har plockat några små stycken som jag tänker återge här i dag. Jag kan inte imitera Hilding, men jag ska försöka återge hans fina berättarkonst. Orden är hans, men jag har gjort ett urval och har ändrat ordningen mellan styckena en del.
Jag börjar med betat utsäde, det var betat med Panogen, som innehöll metylkvicksilver.
Jag: Eric Rosenberg i Örebro var ju en av de första som lade märke till att gulsparvarna, fasanerna och tornfalkarna dog av betat utsäde.
H.M.: Ja, och jag var hem till Eric ofta och vi resonerade och vi pratade mycket i telefon om de där problemen, ifrån allra första början. Det var nog i slutet av 1950-talet. Det var tornfalkar som var förgiftade av det här Panogen. Det var möss som åt sädeskorn som hade slaskats oppepå under sådden, i vändningen framför allt, och så tog tornfalken dom där, mycket lätt, och dom tålde inte det där medlet alls. Dom försvann ju på ett par somrar, och före hade jag ju så gott om tornfalkhäckningar efter skogkanten här, i gamla kråkbon mest. Jag hade så väl reda på bona – och så var dom totalt borta. Och tänk vad ortolansparvar vi hade före den här Panogen-betningen. Åh, det var så underbart, ortolansparvarna spelade här. Och dom försvann på en gång.
Jag: Och människorna som använde preparatet då?
H.M.: Det användes hos mjölnaren och dom använde det hemma i gårdarna också. Första åren här, efter kriget, då gjorde svärfar en tunna som rullade osymmetriskt, ojämt, och han hällde i en sädessäck i den där, havre till exempel, och så körde han med motorn på sakta varv, så den där rullade någon minut och det blandade sig, säden och det där pulvret, som var lite rödtonat. Man betade säden mot svampar. Mjölnaren fick i sig av dammet som uppkom vid betningen. – Jag minns Mjölnar-Per här, nere vid Löten, i centrum, ja oj-oj-oj vad fort det gick. Folk var så förvånade när Mjölnar-Per dog så snabbt. Och han höll på och dammade med det där. Och dom var ju så vårdslösa, för det fanns ju ingen varning.
Jag: Några personer var ju ändå misstänksamma, eller uppmärksamma.
H.M.: Jo, jag hängde med. Och tänk, jag kan tala om att jag var den som fick Birger Lundberg att få Rachel Carsons bok översatt, ”Tyst vår”, och dom tog in den i tidningen Vi innan den var översatt.
Så ska det handla om Hormoslyr.
H.M.: Och någonting av det som jag lade mig i tidigt det var ju här med att bespruta maskrosorna. Det var ju mycket maskrosor en period. Det var väl omkring 1950 första gången. Då var jag ju biodlare och hade en fem sex kupor. Bina är ju så oerhört förtjusta i maskrosor, och det blir i alla fall lite dagg på dom (av besprutningen), och några smådroppar går väl ihop till större, och bina ska ju ha fukt till kupan. Och så skrev jag en liten undring, kan man väl kalla det, det var väl i Ljusnan förstår jag, om det där kunde vara bra.
Jag: Vad var det dom sprutade med?
H.M.: Det var nånting som gjorde att dom växte ihjäl sig.
Jag: Typ Hormoslyr?
H.M.: Ja, typ den ja. Och dom blev alldeles krokiga, maskrosorna. Ja, och då svarade en som jag blev väldigt god vän med sedan, jordbrukskonsulent Helge Karlsson, han svarade i Ljusnan alltså, så här: ”Signaturen H.M. betyder ju Hilding Mickelsson. Jag hoppas han kan läsa svenska och läsa vad det står på bruksanvisningen: ‘Fullkomligt ofarligt för människor och bin’ ”. Och det där var i maj förstår jag, när det var det där otroligt gula fina fältet där, som man hade besprutat. Det var ingen gräsmatta utan en åker.
Och så till hösten, i september, det var vid årsmötet i Hushållningssällskapet, i den där spegelsalen i Gävle. Jag åkte tåg jag, och Karlsson var med, han i första och jag i andra (klass) förstås. Men då gick jag till en i alla fall, där han satt, och slog upp en dansk bitidskrift där rubriken var: ”Tiotusentals bisamhällen har dött i Danmark under våren” – utav just det där medlet. Jag skulle tro att jag har den där artikeln kvar någonstans bland tusenden och åter tusenden klipp. Och i alla fulla fall så sa han herr Mickelsson åt mig efter det där länge. Men han blev pensionerad, och jag tror jag fyllde femtio i samma veva jag. Han var så hjärtlig, jag hörde att det kom liksom från hela kroppen, inte bara att han sa det av artighet inte. Nej det var för märkligt, det var som att han, den gode broder Helge, bad om ursäkt på något vis, och att han behövde aldrig säga det. Jag kände på mig att han menade: ”Du hade mera rätt du, än jag kanske.”
Och bönderna här, när jag skrev emot sädesbesprutningen, det var så förbannat, dom gav sig ju på Adele uppe i byn här och sade att vi ville dom illa. ”Ja men Hilding är ju bondpojk själv” sade hon. ”Men vi kan väl inte hålla på och läsa som ni inte, det har vi inte tid till. Vi måste lita på experterna” sa en av dom. Men Adele hon svarade nog ganska fränt då. Hon kom hem och var ledsen minns jag. Så det var väl lite kontroverser på det där viset också.
H.M.: Och jag minns en gång – det var rätt långt fram, så det hade tonats ner mycket med Hormoslyr och alltihop. Så kom det någon sådan där expert igen, och tidningarna gick på vad som helst. Det vart en stor artikel i Ljusnan att dom måste bespruta vallarna, för nu hade dom fått fram ett medel som tog död på smörblomman, för den var ju så hemskt giftig. Och jag minns vad jag skrattade och sa till Adele att ska vi inte ta den där gubben med oss och åka till exempel upp till Mittåkläppens fäbod, där korna gick och det var alldeles gult, men nog katten nosade de mellan dessa tusende smörblommor och lät dom vara. Men då dom däremot slåttade och torkade smörblommorna då försvann ju giftet och djuren kunde äta höet.
Och så kan jag berätta om ett möte i Stenhammarskolan i Ljusdal. Det var väldigt med folk och det var en oerhörd opinion den där gången, och det gällde besprutning då också. Adele och jag var med förstås och hängde med som vanligt, och så står jag där, sen jag hade kommit igång riktigt på allvar, och det var friska tag och fräna ord. Och så kommer det en person in, och jag känner igen den. Då var det en av Hoffstenarna, som hade sålt sig som expert åt någon av de här storfirmorna. Och jag bara ställde mig och pekade: ”Hör ni, vet ni vem det där är som kommer in nu? Och så sa jag namnet på honom. ”Det är en av Sveriges nu största giftspridare, så ni vet vem vi har här”. Då hade dom tagit honom med flyg till det där lilla flygfältet och så bil skyndsamt, men dom hann inte med riktigt i början inte. Men han gick förbi allihop och gick fram till talarstolen, och då började dom – det var väl hundra personer – då började dom att bua. Karl’n fick inte säga ett ord. ”Du ska ut!” ropade dom, och ”Ner med dig!”, och ”Försvinn!” Och tänk att han måste ge sig där. Det var i övergången mellan 1950- och -60-talet.
Några ord om Mellanljusnan.
H.M.: Så var det fråga om utbyggnad av Mellanljusnan. Då var bolagen med. De visade fina ritningar, hur underbart bra det skulle ordnas. Det skulle bli stugbyar och allting. Och då hoppade jag upp och sa: ”Nå men stugbyar – gäller inte strandlagen här då? – Det ser ju ut som om det är bara några stackars meter ner till älven.” – Det minns jag, att det vart nåt otroligt tyst den gången. Man var uppkäftig på den där tiden. – Hur sjutton har man kunnat lugna ner sig som man har? – mycket hade det att göra med naturintresset, med biodlingen. Man grunna på nånting jämt: ‘Är det där bra? – Kan det där vara bra?’ – Å nån gång då så skrev ja när det blev för trångt i huvve.
Jag: Och i Lenninge vart det också protester.
H.M.: Jaa, det blev det, men då var dom liksom överkörda i förväg. Jag minns det att dom tyckte det var trist alldeles förbaskat, jag var ju där också. Ett år efter almstriden i Kungsträdgården, på dagen ett år efter, var jag där och pratade lite om Rädda Ljusnan på ett stort möte. Jag hade väl fem minuter på scenen där, och jag minns det var dom som sade: ’Ja, vet du att du är svartlistad nu’ och jag svarade att det lär jag väl ha blivit långt tidigare. Almstriden finns skildrad i Nationalencyklopedin. Det var fantastiskt vilken härlig stämning det var. Det har blivit lamare nu på något vis när det gäller ungdomen.
Till sist lite om Gammelskog.
Jag: Gammal skog och gamla träd är ju ett annat av dina specialområden.
H.M.: Ja se det har man haft näsa för kan jag säga. Roland Nellbäck vid Iggesund var väldigt envis och ville ha mig att fotografera. Du är den ende som kan fotografera skog du Hilding, brukade han säga. Och han var hit, och han var ledsen på mig för jag nekade.
Jag: Du skulle fotografera deras skog då, för någon broschyr eller så.
H.M.: Ja, det förstås, och jag hade någon sorts samvete som har varit en belastning hela livet. Och han var sur och ledsen, Nellbäck, och ringde. – Nej, sådan har man varit – i stället för att tänka på brödfödan.
H.M.: Och nånting som var bland det skamligaste för Iggesund, det var väl när dom tog gammelskogen oppe vid Hedvigsfors bruk, den där – vad hette han – Lindman, amiral, han som bodde där vid herrgårn. Där hade vi sjön, och så låg det en fin sluttning ifrån sjöstranden oppöver med sådana här grovbarkstallar. Åh, vilka tallar! Vilka barkbåtsämnen det fanns. Dom kallade det amiralens skog eller nånting. Han hade väl en promenadslinga där. Och jag var där en gång och var fast besluten att fotografera, men redan då hade jag haft så mycket svårigheter med att ta skog i solsken, så jag tog väl någon bild, men alldeles för lite förstås. Och tänk – dom idioterna bara kalhögg. Det var nog in på 1960-talet det – så sent. Det var ju det som var så märkligt. Det där borde ju ha varit liksom lite heligt det, kunde man tycka. – Nä, då blev jag snopen. Det bullrade bra inom en när man fick höra, och när man var dit och såg eländet.
Jag: Du har ju ordnat häckplatser för ugglor också.
H.M.: Ja folk har ju sagt när det har varit någon fin torrak med hackspetthål, och dom där har jag synat varenda en förstås. Och i regel har det varit bara ett skorstenshål rätt i backen, och då har jag brukat ta granris och klätterskor – gud vad jag har släpat – och cement och grov sågspån, och så har jag gjort en botten då, lagom djupt ner, och då måste man även göra ett tak tillika, för annars ramlar det ner skräp så dom inte kan häcka. Åh vad jag har klättrat, och stått så där då och hållt på, så jag var så bortdödd i benen utav det där trycket så jag höll på att inte ta mig ner igen. – Och en sak: Att jag inte har slagit ihjäl mig! Jag förstår inte. – Jag var i Enångersskogarna och uppe i Los, överallt. – Inte har jag haft någon lön – jag vet inte – det är väl Adele som har hållit mig vid liv. – Ja det är märkligt.
